Jag har aldrig varit så rädd!!!!
Igår kväll körde jag hem till Sundsvall från Hudiksvall... Mamma och Antonia var också i bilen för vi hade varit hos mormor och morfar, för morfar fyllde nämligen 70 år. Vilket fall som helst så skulle jag skjutsa hem mamma och Antonia, vilket jag gjorde och allt gick bra.. Sedan vände jag och åkte mot Bredsand där jag bor. Allt kändes som vanligt, var lixom inga konstigheter alls..
Jag parkerar där jag brukar på besökande-parkeringen, jag ställer mig brevid en annan bil. När jag stannat bilen så upptäcker jag att det sitter två män i bilen brevid. Jag öppnar min bildörr, strax efter mig öppnar männen sina bildörrar. Jag har ganska så mycket packning så det tar ett tag för mig att få med mig allt och låsa bilen, undertiden står de två männen vid sin bil, alldeles stilla och pratar ett språk som jag inte förstår.... När jag äntligen är klar låser jag bilen och börjar gå mot min port, men denna gång tar jag en omväg , jag hoppar inte över staketet som jag brukar göra. Samtidigt som jag börjar röra på mig, börjar männen att gå, fast de hoppar över staketet.
Jag tyckte att det hela kändes mycket olustigt så jag ringer till Antonia, säger till henne att jag är lite rädd.. Männen går förbi min port och ställer sig vid nästa, så jag är tvungen att gå förbi dem. De står utanför porten, låser inte upp den, de röker inte, utan de bara står där, där utanför.. Jag går till min port som jag låser upp, sedan hör jag hur en av dem börjar springa mot min port, och han hinner in, innan dörren har gått igen.. Jag blir jätterädd, men låter honom gå förbi mig i trappan, för jag ville inte visa honom vart jag ska gå in. Jag står kvar ett tag i trappan och lyssnade efter att han skulle öppna någon dörr ovanför mig, men jag hör inget.. Fortfarande med Antonia i telefonen säger hon åt mig att gå in och låsa dörren efter mig. Jag låser upp min dörr, kastar in alla grejerna jag hade på mig å försöker stänga dörren, men det går inte, jag försöker tre gånger innan jag lyckas, jag hade en sån panik-känsla att jag inte ens kunde stänga dörren och låsa den. Men jag lyckades tillslut.. Jag vågar inte göra något annat än att kika ut genom kikhålet, jag tittar hela tiden, men ingenting händer.. Jag känner mig fortfarande jätterädd, å helt plötsligt så blir det alldeles svart, jag ser ingenting genom kikhålet, jag grips verkligen av panik då! Antonia säger åt mig att ringa till mamma. Så jag gör det.. När jag ringer till mamma å väntar på att hon ska svara är jag så rädd som jag aldrig någonsin har varit! Mamma svarar och jag förklarar lite smått för henne vad som hänt, jag kan knappt prata.. Jag står hela tiden i hallen och tittar på dörren, blev som förstenad där, vågar inte lämna dörren med blicken.. Sen börjar mobilen varna för att batteriet snart är slut, då får jag panik igen.. Mamma säger åt mig att ladda den, jag lyckas få fram laddaren och sätter in den i väggen i hallen.. Jag ber mamma att komma hit, jag vill inte vara själv. Stefan ringer polisen och sätter sig i bilen påväg till mig. Det känns lite bättre att han är påväg, men mycket kan hända på 7 minuter..Jag säger till mamma samma saker om och om igen: Varför gör dom såhär mot mig? De får ta vad de vill ha bara de inte gör mig illa! Jag är så rädd nu, har aldrig varit såhär rädd, hela jag skakar! Mamma säger åt mig att ta något i handen ifall de försöker att ta sig i, jag hittar Markus krycka som jag håller i hårt med ena handen. Hon säger: De kommer inte försöka bryta sig in så länge du har låst om dig. Då blir jag osäker på om jag ens har låst dörren. Men vågar inte göra något för att kontrollera det hela... Efter ett tag säger mamma; var det inte bara trapplampan som släcktes när det blev svart då? Jag kikar ut genom kikhålet och koncentrerar mig riktigt noga och kan faktiskt då se konturer av trapporna och upptäcker att det inte är något som täcker mit kikhål. Jag undrar om det varit så hela tiden, eller om de verkligen höll för först men hörde att jag ringde efter hjälp... Förmodligen så var det kanske bara trapplampan från början, men när det skedde så var jag redan så rädd, så jag antog det värsta. Stefan kom och kollade läget, allt verkade lungt, vi ringde till polisen och sa att det inte var någon fara. Men jag vågade iaf inte sova ensam hemma den natten, så Stefan körde mig hem till Antonia. När jag kom dit var jag fortfarande lite i någn slags chock.. Jag visste inte om jag från första början hade skrämt upp mig själv, eller om det var något lurt men att de inte fortsatte, eller vad det var som hade hänt!? Jag visste inte något. Men en sak är då säker å det är att jag aldrig har varit så rädd! Det där var den värsta känslan jag har haft. Å även om det nu inte var något så är jag glad att jag ringde och att Stefan kunde komma och hjälpa mig! Som Stefan sa: bättre att ringa en gång för mycket än för lite.. Å det är verkligen sant.. Jag brukar inte vara såhär, jag har gått ensam hem flera kvällar/nätter, haft folk som gått bakom mig. Men jag har aldrig varit med om att de betett sig så som dessa två män gjorde..
Jag är glad att det slutade på det här viset iaf.. Men e fortfarande lite rädd för att vara ensam hemma på kvällarna där nu.. Så jag får se hur jag gör ikväll...
Hej då!
Jag parkerar där jag brukar på besökande-parkeringen, jag ställer mig brevid en annan bil. När jag stannat bilen så upptäcker jag att det sitter två män i bilen brevid. Jag öppnar min bildörr, strax efter mig öppnar männen sina bildörrar. Jag har ganska så mycket packning så det tar ett tag för mig att få med mig allt och låsa bilen, undertiden står de två männen vid sin bil, alldeles stilla och pratar ett språk som jag inte förstår.... När jag äntligen är klar låser jag bilen och börjar gå mot min port, men denna gång tar jag en omväg , jag hoppar inte över staketet som jag brukar göra. Samtidigt som jag börjar röra på mig, börjar männen att gå, fast de hoppar över staketet.
Jag tyckte att det hela kändes mycket olustigt så jag ringer till Antonia, säger till henne att jag är lite rädd.. Männen går förbi min port och ställer sig vid nästa, så jag är tvungen att gå förbi dem. De står utanför porten, låser inte upp den, de röker inte, utan de bara står där, där utanför.. Jag går till min port som jag låser upp, sedan hör jag hur en av dem börjar springa mot min port, och han hinner in, innan dörren har gått igen.. Jag blir jätterädd, men låter honom gå förbi mig i trappan, för jag ville inte visa honom vart jag ska gå in. Jag står kvar ett tag i trappan och lyssnade efter att han skulle öppna någon dörr ovanför mig, men jag hör inget.. Fortfarande med Antonia i telefonen säger hon åt mig att gå in och låsa dörren efter mig. Jag låser upp min dörr, kastar in alla grejerna jag hade på mig å försöker stänga dörren, men det går inte, jag försöker tre gånger innan jag lyckas, jag hade en sån panik-känsla att jag inte ens kunde stänga dörren och låsa den. Men jag lyckades tillslut.. Jag vågar inte göra något annat än att kika ut genom kikhålet, jag tittar hela tiden, men ingenting händer.. Jag känner mig fortfarande jätterädd, å helt plötsligt så blir det alldeles svart, jag ser ingenting genom kikhålet, jag grips verkligen av panik då! Antonia säger åt mig att ringa till mamma. Så jag gör det.. När jag ringer till mamma å väntar på att hon ska svara är jag så rädd som jag aldrig någonsin har varit! Mamma svarar och jag förklarar lite smått för henne vad som hänt, jag kan knappt prata.. Jag står hela tiden i hallen och tittar på dörren, blev som förstenad där, vågar inte lämna dörren med blicken.. Sen börjar mobilen varna för att batteriet snart är slut, då får jag panik igen.. Mamma säger åt mig att ladda den, jag lyckas få fram laddaren och sätter in den i väggen i hallen.. Jag ber mamma att komma hit, jag vill inte vara själv. Stefan ringer polisen och sätter sig i bilen påväg till mig. Det känns lite bättre att han är påväg, men mycket kan hända på 7 minuter..Jag säger till mamma samma saker om och om igen: Varför gör dom såhär mot mig? De får ta vad de vill ha bara de inte gör mig illa! Jag är så rädd nu, har aldrig varit såhär rädd, hela jag skakar! Mamma säger åt mig att ta något i handen ifall de försöker att ta sig i, jag hittar Markus krycka som jag håller i hårt med ena handen. Hon säger: De kommer inte försöka bryta sig in så länge du har låst om dig. Då blir jag osäker på om jag ens har låst dörren. Men vågar inte göra något för att kontrollera det hela... Efter ett tag säger mamma; var det inte bara trapplampan som släcktes när det blev svart då? Jag kikar ut genom kikhålet och koncentrerar mig riktigt noga och kan faktiskt då se konturer av trapporna och upptäcker att det inte är något som täcker mit kikhål. Jag undrar om det varit så hela tiden, eller om de verkligen höll för först men hörde att jag ringde efter hjälp... Förmodligen så var det kanske bara trapplampan från början, men när det skedde så var jag redan så rädd, så jag antog det värsta. Stefan kom och kollade läget, allt verkade lungt, vi ringde till polisen och sa att det inte var någon fara. Men jag vågade iaf inte sova ensam hemma den natten, så Stefan körde mig hem till Antonia. När jag kom dit var jag fortfarande lite i någn slags chock.. Jag visste inte om jag från första början hade skrämt upp mig själv, eller om det var något lurt men att de inte fortsatte, eller vad det var som hade hänt!? Jag visste inte något. Men en sak är då säker å det är att jag aldrig har varit så rädd! Det där var den värsta känslan jag har haft. Å även om det nu inte var något så är jag glad att jag ringde och att Stefan kunde komma och hjälpa mig! Som Stefan sa: bättre att ringa en gång för mycket än för lite.. Å det är verkligen sant.. Jag brukar inte vara såhär, jag har gått ensam hem flera kvällar/nätter, haft folk som gått bakom mig. Men jag har aldrig varit med om att de betett sig så som dessa två män gjorde..
Jag är glad att det slutade på det här viset iaf.. Men e fortfarande lite rädd för att vara ensam hemma på kvällarna där nu.. Så jag får se hur jag gör ikväll...
Hej då!
